Modebranschen och vikten

Till vänster, juninumret av amerikanska GLAMOUR med "acceptera dig själv"-tema. Till höger: juninumret av franska GLAMOUR. Skillnaden? Amerikanska GLAMOUR använder plussize-modeller (och det ÄR värt att ifrågasätta hur plussize de tre skönheterna egentligen är) medan franska GLAMOUR visar "vanliga" kvinnor som faktiskt bär plussize-kläder.

Till vänster, juninumret av amerikanska GLAMOUR med "acceptera dig själv"-tema. Till höger: juninumret av franska GLAMOUR. Skillnaden? Amerikanska GLAMOUR använder en plussize-modell (ser du vem av dem som är det?) medan franska GLAMOUR visar "vanliga" kvinnor som faktiskt bär plussize-kläder.

Modebranschen och kanske framför allt modemedia anklagas ofta för att sprida ohälsosamma ideal och oavsiktlig ”thinspiration” genom att visa modet på i många fall underviktiga modeller. Inget nytt under solen där. Det nya är bland annat att debatten också tangerar modebloggosfären (vilket jag tar upp i boken) – om de modebloggare som blir stora alltid är de långa/smala/snygga så blir de ju också en del av det rådande idealet. Sedan kan man fråga sig om modebloggarna överhuvudtaget kan beskyllas för det? De kan ju inte direkt påverka huruvida publiken strömmar till för att de är snygga/smala eller för att de skriver intressant. Visst skulle de kunna avstå från att publicera bilder på sig själva, men som vi redan konstaterat är ju ”dagens outfit” i de flesta fallen de mest populära inläggen så här uppstår förstås ett omedelbart moment 22.

Förutom att debatten vaknat till liv igen så har också många magasin bestämt sig för att ”ta ställning”. Vilket vid första anblicken naturligtvis verkar vara ett hedervärt initiativ, men precis som när italienska Vogue gjorde ett nummer med enbart mörkhyade modeller häromåret så uppnår man inget annat än att trycka ännu hårdare på hur cementerad normen är. Om det krävs ett specialnummer för att en mörkhyad modell ska få plåtas för Vogue Italia så inser vi ju alla hur ONORMAL hon är. (Det numret belyste dessutom en annan aspekt av samma problem – att så gott som all reklam utgörs av vita människor på bild. Det blir ganska uppenbart när alla redaktionella sidor föreställer mörkhyade människor.)

Naturligtvis kan man bara komma till rätta med problemet genom att konsekvent använda båda ljusa och mörka modeller – och både smala och runda modeller – utan att uttryckligen poängtera att ”titta, för en gångs skull använder vi mörka/runda modeller – och därför gör vi ett pr-trick av det”. Att trycka på att ”vi visar mode för stora kvinnor, kolla vad duktiga vi är” avslöjar mest att redaktionen inte inser att stora kvinnor är stora året om. Att stora kvinnor vill inspireras och shoppa när de känner för det, inte när ”specialnumret” i deras ära ryms i planeringen.

Exemplen på bild ovan är pinfärska – juninummer båda två. Omslaget till vänster har sågats jäms med fotknölarna på ett antal bloggar, eftersom ingen normal människa faktiskt ser att en av de tre på omslaget ska föreställa vara plussize. Franska Glamours reportage om normala plussizekvinnor i snygga kläder hyllas däremot. Och visst, jag håller med, självklart är den franska varianten bättre. Men problemet kvarstår – att de här kvinnorna inte är den vanliga målgruppen betonas (fatshionistas), det är ett separat reportage istället för 2 eller 3 bilder av 5 i ett ”normalt” reportage och omslaget ser ut så här. Det vill säga den här kvinnan.

Sanningen är förmodligen att övervikt (eller i värsta fall normalvikt) kanske fortfarande inte har någon naturlig plats i modemedier. Det är fortfarande något som ses som annorlunda, och även om den senaste tidens fokus på plussize (här, här och här till exempel) åtminstone försöker klinga positivt så talar statistiken sitt tydliga språk. Läs Dances with fats skrämmande redogörelse för hur samhället egentligen ser på övervikt och du inser att det är låååångt kvar.

PS! Nej, kraftig övervikt är inte hälsosamt (det är inte undervikt heller). Nej, vi ska inte byta ett tunt ideal mot ett tjockt. Ja, det finns en kommersiell/ekonomisk verklighet att ta hänsyn till för såväl klädföretag som modemedier.

Men för att ta lysande Rättviseförmedlingen som exempel – det går att förändra en skev samhällsbild till en mer verklighetsanpassad. Man får bara ta ett radioprogram/magasinsomslag/tv-soffeframträdande/reklamuppdrag i taget.

One response to “Modebranschen och vikten

  1. Sv: åh vilken ära att få en kommentar av dig!
    Jag är alldeles säker på att jag kommer att ÄLSKA boken. för jag älskar redan dina bloggar och tycker du är så himla duktig och intelligent!

    Stor kram på dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s