Category Archives: Modebranschen

Bloggpynt

Tavi Gevinson. Foto från POP.

Tavi Gevinson. Foto från POP.

Nu kommer sommaren, vilket betyder modebloggstorka. I butikerna hänger reaslamsorna och dinglar från repiga hängare, modetjejerna konverterar från normal, stilsäker look till ”semestergarderob” – det vill säga allt som aldrig skulle falla i smaken övriga tio månader om året – och inget HÄNDER liksom.

Nästa stora modehändelse, om man bortser från pseudoeventen som alla musikfestivaler utgör (hej krystad festivallook), är Fashionweek by Berns 16-18 augusti. Då vankas frontrowbiljetter till Stockholms främsta modebloggare innan de fyra internationella fashion weeks drar igång (där svenska modebloggare har intet att hämta, men damen ovan – tonåriga Tavi – säkert flygs in till åtminstone Louis Vuitton).

Under tiden kan vi läsa lite om den ständiga storleksdebatten som aldrig verkar ta slut. Ett axplock av nyheter på den fronten:

Chrystal Renn är trött på begreppet plus-size och säger att ingen i den verkliga världen säger så.

Americal Apparel styr vem som klär sig i vad genom att inte tillverka vissa plagg i större storlekar än 6.

Brittiska Top Model-domaren Julien McDonald vill bara ha smala modeller – för att inte göra plussize-tjejerna ledsna?

Urban Outfitters slutar sälja sin Eat Less-t-shirt online, men i butikerna hänger den kvar.

Bagarens barn och Chloé Schuterman

Det var många år sedan den värsta väskdebatten rasade, men nu har mor och dotter Schuterman på egen hand väckt den till liv igen. Orsaken är detta klipp, där de besöker Förkväll för att prata om Chloés modeintresse. Chloé är elva år och äger en Balenciagaväska som kostar 15 000 kronor. Bland annat.

Klippet har cirkulerat Sverige runt de senaste dagarna, och mamma Nathalie har kommenterat det dels hos Resume, dels hos Rodeo.

Den här debatten väcker förstås några frågor, framför allt:

  1. Är det sunt att en 11-åring har märkesväskor, säger att hon ”andas fashion” och går på Sex and the city-premiärer?
  2. Vad är det för skillnad på Chloé, 11, och Tavi, 14 (som var 11-12 när hon började blogga)?
  3. Är det skillnad på hobby och hobby när man är barn? Pojkar och hockey är det ingen som klagar på, varför ska det klankas på flickor och mode?

Jag tycker att den första frågan har flera svar. Elvaåringar är brådmogna nuförtiden, de är inte små barn som leker med blunddockor längre. Det är bara att acceptera. Alltså är det inte så konstigt att en elvaåring vill växa upp fort, vill leka vuxen, vill bli som mamma. Och om mamma är Nathalie Schuterman som alltid har fina kläder, har en helt egen butik med ännu fler fina kläder och reser jorden runt för att se modevisningar – ja, då skulle det väl mycket till om en elvaårig dotter inte börjar intressera sig för kläder väldigt tidigt. Att hon ”andas fashion” – även om det uttrycket onekligen låter lite läskigt när det kommer från en liten tjej. Däremot måste jag ifrågasätta varför hon ska med på Sex and the city-premiären, och ännu mer så när det kommer till den första filmen som Chloé såg när hon bara var nio. Så enligt mig: modeintresse – ja, titta på när Samantha har sex på en motorhuv – nej.

Så kommer vi till märkesväskan. Och naturligtvis kan man ifrågasätta varför Chloé får en sådan. Nathalie hänvisar till ”bagarens barn” (vilket blir lite extra festligt eftersom uttrycket egentligen handlar om att bagarens barn inte får något bröd), men det hon då indirekt säger är att dottern har märkesväskor för att mamman har det – inte för att det är dotterns önskan. Jag förutsätter att en elvaåring förmodligen än idag faller för det hon tycker är fint, rosa, gulligt, blommigt, whatever, precis som jag gjorde när jag var elva (mitt livs enda rosa fas). Alltså är det inte konstigt att hon vill ha en rosa miniversion av mammas väska. Däremot har hon blivit upplärd att väskan ska vara en Balenciaga, och där är vi ute och balanserar på en lite osund gräns. Chloé pratar om Chanels stjärnkollektion, att hon alltid velat ha en Balenciaga och hennes limited edition Louboutin-Barbie står ouppackad som en prydnad på hennes rum. Märket är viktigare än passionen för mode, märket är viktigare än att Barbiedockan är fin och rolig att leka med, märket är viktigare än att klänningen fladdrar så härligt när man springer.

Tavi Gevinson till vänster, Nathalie och Chloé Schuterman till höger.

Tavi Gevinson till vänster, Nathalie och Chloé Schuterman till höger.

Och där är också skillnaden mellan Tavi och Chloé som störst. Idag har Tavi blivit modevärldens älskling, sitter frontrow, bär Rodarte och så vidare. Men går man tillbaka till de första månaderna i Tavis blogg så klär hon sig i ”Mom’s cardigan, belt from the drugstore, tight Walmart, dress Old navy, my sisters shoes” und so weiter. Tavis modeintresse är naturligt, inte ärvt. Och då spelar värdet på plaggen ingen roll – Tavi får ändå ihop en look som ”andas fashion” trots att hon absolut inte har någon 15 000 kronorsväska att kröna den med. Stil handlar inte om pengar, vem som helst som är född med ett estetiskt öga, ett intresse för mode och en gnutta fantasi kan klä sig fantastiskt trots att det saknas extra nollor på bankkontot. Man kan inte köpa stil, så enkelt är det.

Nu säger jag absolut inte att Chloé saknar stil, tvärtom – jag kan tänka mig mängder av andra tweens som har henne som stilikon och hennes ballerinor-jeans-chanellook är inte alls olik Emmanuelle Alts ännu yngre dotter. Startar Chloé den där bloggen hon pratar om i inslaget kommer den garanterat att bli gigantisk. Och även om Tavis blogg har blivit enorm så tror jag betydligt fler kan inspireras av Chloés stil än av Tavis ganska avancerade, udda och nördiga dito. Men jag väljer ändå Tavi över Chloé alla dagar i veckan, eftersom Tavi just är en nörd – inte en it-girl.

Och så sista frågan, den om hockey. Det har cirkulerat en hel del jämförelser med hockeypappor i bloggosfären efter inslaget visades, och jag tycker att det är två olika saker. Att killar (och tjejer) spelar hockey och får dyr utrustning av sina föräldrar är inget att snacka om – det är sport, roligt, aktivt, ungarna får lära sig att fungera i ett lag och så vidare. Och allt som kräver utrustning kostar mer eller mindre.Däremot är det så klart lika galet om barnen tvingas in i hockeylaget av pappor som sörjer att de själva aldrig fick spela i NHL trots att det ungarna helst av allt vill göra är att lära sig dataprogrammering, klä sig i ”mom’s cardigan” eller fågelskåda. Dessutom finns det en lite känsligare aspekt av flickor-och-mode som hänger ihop med ätstörningar och utanförskap som tyvärr måste tas hänsyn till. Det finns i mina ögon en poäng med att vänta, att låta Chloé vara ett modeintresserat barn som får låna mammas saker men att lära henne att 15 000 kronorsväskor är något som hör vuxenlivet till. Att lära henne att man kan vara fint klädd utan att det behöver kosta mycket pengar, att lära henne att insidan är lika viktig som utsidan, att lära henne att man inte är mer värd om man har råd med Balenciaga. Att svara på alla hennes frågor om modehus och märken, låta henne följa med på Coco Chanel-biopremiären (men inte SATC) för att uppleva glamouren och att låta henne fingra på butikens alla fantastiska plagg eftersom det faktiskt är ett privilegium att få se och uppleva bra mode. Att uppmuntra hennes intresse – men att låta henne välja den finaste klänningen på H&M istället.

Ju mer det diskuteras, desto svårare blir frågan

Idag intervjuades jag av Jonna Sima på ETC. Artikeln ska publiceras nästa fredag, om jag förstod det hela rätt. Hur som helst så tog Jonna upp just bristen på kritik inom modebloggosfären – hon formulerade en fråga som rörde huruvida bloggarna inte bara ”var en förlängd arm för företag att få ut sina produkter genom?”. Kritik inom modebranschen ÄR intressant att diskutera, tyvärr känner jag alltid att jag inte utvecklat mig tillräckligt varje gång jag svarat på den frågan.Det är inte en svartvit fråga, det går inte riktigt att formulera ett svar på ett par korta meningar som täcker in alla aspekter av det. I wish it did, though.

Sedan jag skrev om detta sist har jag hunnit fundera ännu lite mer på det nämligen, och jag börjar ställa mig frågan om det verkligen är en modebloggares uppgift att kritisera? Självklart har jag inget emot de som gör det, tvärtom, men det jag tror man glömmer när man kritiserar modebloggarna för att de inte kritiserar är att bloggen faktiskt är något väldigt personligt. Det handlar inte om en recensent som för Aftonbladets/Dagens Nyheters/Vogues/Teknikens världs räkning tagit på sig kritikerhatten och utvärderat fotboll/politik/datorer/catwalkvisningar. Visserligen får de stoltsera med sitt namn under och så länge det är en recension finns det något subjektivt i det hela, absolut. Men det är ändå något annat, för när det gäller modebloggar handlar det istället (i de allra flesta fall) om en privatperson som råkar tycka om mode, stil och trender, som har en hobby och som har hittat ett sätt att utveckla det intresset på. Varför ska en sådan person behöva försvara varför hon/han visar bilder, plagg, människor som inspirerar henne/honom och inte kritiserar bilderna, plaggen och människorna som inte gör det?

Det är lite som att säga att fågelskådare minsann offentligt borde kritisera burhönsuppfödningen, eller att hårdrocksälskare borde utvärdera varför de band som inte faller henne/honom i smaken är så dåliga. Ingen säger att det skulle vara fel om de gjorde det, men ingen kräver heller att de ska göra det om de inte har lust. Fågelskådaren njuter av naturupplevelsen och jakten på de perfekta spaningarna (antar jag, känner inte en enda fågelskådare), medan hårdrocksälskaren köper biljetter till sina favoriters konserter för att njuta av upplevelsen. Logiskt, no?

Har man ett intresse och en hobby tenderar man att fokusera på de positiva sakerna, inte att leta felen. Det skulle onekligen bli lite glädjedödande att kräva att alla hobbyentusiaster oavsett ämne ska väga upp varje rolig upplevelse eller utövning med att leta fel – eller att varje positivt, uppskattande, engagerade inlägg om mode ska balanseras av ett negativt.Kanske är det också därför bloggläsarna inte efterlyser mer kritik i sina favoritbloggar. De kanske också först och främst vill fokusera på det positiva, vackra, inspirerande?

Däremot välkomnar jag debatten om ökad granskning/kritik/utvärdering av modebranschen behövs överhuvudtaget. Är svaret ja så har vi ju mängder av kompetenta journalister som kan ta den rollen.

Rasism i Interview väcker kritik i bloggvärlden

Daria Werbowy i Interview magazine. (Vilka de andra modellerna är får vi inte veta.)

Daria Werbowy i Interview magazine. (Vilka de andra modellerna är får vi inte veta.)

Precis när modebloggarna kritiseras för att inte ha något kritiskt öga alls, så blossar två ytterst kritiska debatter upp – i just bloggar. Förvisso främst i den internationella bloggosfären, men genom the power of länkning har den spridit sig även hit.

Och vad handlar alltihop om då? Jo, den ena debatten rör Interview magazine som har publicerat en modestory med rubriken Let’s Get Lost, som porträtterar Daria Werbowy som enda vita modell i en miljö som uppfattas som ”typiskt svart” (se ovan och fler bilder hos Agnes). En het, exotisk, sexuell klubb alltså – såna ”finns” ju inte i en vit värld för vi är ju…pryda?

Kritiken handlar först och främst om rasism, om att det är för övertydligt att Daria är stjärnan och att de andra modellerna blir ”blaccessories”. Jag skriver inte under helt och hållet på det, för precis som Daniel påpekar framställs inte de svarta modellerna som dumma eller onda eller något annat negativt – de är tvärtom lika vackra och åtråvärda och välstylade de. Och är det någon som framställs som en smula undergiven är det snarare Daria. Däremot kan man ju ifrågasätta stereotypen förstås – den snygga vita kvinnan som ger sig in i det svarta ghettot och lever farligt, det blir klyschigt hur man än ser på det. Så väldigt estetiska bilder som bygger på en väldigt stereotyp idé om vad en framför allt vit publik uppfattar som exotiskt och spännande var min första åsikt, men sen läste jag att ingen av de andra modellerna fått bylines i tidningen – och DET tycker jag däremot är rasistiskt. Till och med accessoarer omnämns i modereportage, så varför inte människorna? Jag hade respekterat Interview så mycket mer om de listat samtliga modeller i bylinen, helst i bokstavsordning med Daria förhoppningsvis inte först (och hade hon kommit först hade jag listat modellerna efter efternamn istället – då hade hon garanterat inte hamnat först). Men jag kan inte riktigt döma ut hela reportaget som rasistiskt, för vari ligger i så fall rasismen? Den går väl i så fall åt båda håll eftersom Daria är lika stereotypt ”vit och snygg och out of place”. Jag köper inte riktigt Daniels resonemang om att det representerar en vådtäktsfantasi heller eftersom det både finns manliga och kvinnliga svarta modeller med. Bara män, visst, då hade jag hållit med Daniels resonemang:

För visst handlar de här bilderna väldigt mycket om fantasierna vi har kring en vit tjej som har sex med stora svarta män? Om att förirra sig ner på en klubb och bli objektifierad och dominerad av en råbarkad, sexistisk, musklig svart kille? Och kanske just känslan av att vara i centrum, den enda vita kvinnan, på piedestal.

Men eftersom det är så många kvinnor med – nej. Däremot skriver jag absolut under på Daniels avslutning:

Snarare skulle jag säga att bilderna gör just det där som modet nästan alltid gör när det är bra: håller upp en spegel och visar oss vad vi faktiskt tycker. I det här fallet, sättet vi exotiserar och sexualiserar den svarta kulturen på ställen som Jamaica.

Terry och Moss.

Terry och Moss.

Den andra debatten handlar om Terry Richardsons mindre rumsrena rykte och huruvida det är rätt att låta honom vara modevärldens busfrö in the name of art. Unga Tavi säger ”no way” medan Daniel Björk inte försvarar Terry personligen men argumenterar att man inte kan sätta för hårt regelverk kring kreativitet eftersom det då riskerar att leda till sämre konst, samt att modevärlden alltid varit lite friare och öppnare för det som inte varit fullt ut accepterat i samhället – som homosexualitet på 1950-talet till exempel. Min åsikt? Att konst inte heller får bli en ursäkt för att kunna göra ”lite som man vill” med minderåriga modeller bara för att man har möjligheten, makten och positionen.

Det är klart att man inte kan sätta upp regler i svart och vitt om att omoral aldrig får vara ett motiv inom konsten, men det är en skillnad på att porträttera omoral eller brist på respekt eller samhällstabun och en annan sak att utnyttja sin ställning för att handla omoraliskt, respektlöst och i vissa fall brottsligt. Jag kan inte se varför en skicklig (om man nu gillar Terry – I don’t) fotograf inte skulle klara av att ta bra bilder om modellen behandlades med respekt under fotograferingen och kunde gå därifrån med själen i behåll. Slutresultatet – bilderna – kunde ju se likadana ut ändå – det som händer bakom kulisserna behöver ju inte vara en del av motivet. I själva verket vore personen i fråga väl en skickligare fotograf om han var en pärla och en gentleman att jobba med, men ändå kunde simulera övergrepp/sexuella tabun eller vad det nu är? (Men det är väl det som är problemet, att det som händer bakom kulisserna inte syns eller sprids om det handlar om tillräckligt stora namn och då uppfattas det inte som ett problem över huvud taget.) Läs också Sanna i frågan.

Summa summarum är modevärlden en tillräckligt utskälld och i många fall problematisk bransch som det är med magra modeller et cetera att jag inte ser någon anledning till att släta över ett uppenbart problem. Lös det och lägg fokus och kraft på att underhålla de vackra, kreativa och för all del de uppseendeväckande och provokativa bitarna av modevärlden istället. Summa summarum kan man väl också konstatera att det minsann kan vara riskabelt för en vit, snygg kvinna att umgås med somliga vita män också…

Alber Elbaz om modebloggarna

Alber Elbaz, chefsdesigner för Lanvin.

Alber Elbaz, chefsdesigner för Lanvin.

De flesta älskar Alber Elbaz. Han kan konsten att klä en kvinna och han har en estetik som tilltalar de flesta. Därför är det intressant att höra honom uttala sig hos Style.com bland annat om dagens skönhetsideal:

We are being accused that some models are anorexic, but we as fashion designers cannot be blamed, because you know, when I talk to women around the world, rich and poor and young and old and intellectual and not, what they want to be is skinny. You ask them, what is your dream? It’s to be skinny. That’s all they want … Me, as a designer that is not exactly skinny, all I want is comfortable clothes. All I want is beautiful. I mean, I like gray hair, I love wrinkles. But this is me.

För egen del gillar jag förstås också att han tycker till (och om) modebloggosfären:

I have to tell you, I love bloggers. And I’m not telling you that because I’m [trying to] bribe them. Every morning I wake up and I see the blogs. There is something very innocent. There is something very honest. You can say, OK, they didn’t have the experience of seeing things. But again it’s another medium. That’s their opinion and it’s interesting to see how politically incorrect they are. Of course, when they say, “Oh my God, I love it,” I’m extremely happy. And when they say, “Oh my God, it’s a piece of shit,” I hate it.

Att monsieur Elbaz är en intelligent man som är värd att lyssna till blir också väldigt uppenbart när han dels erkänner att han kollar försäljningssiffrorna varje morgon (”It’s not that I work on commission and I want to see how much I’m going to get tonight. It’s not about that. But I need to know if I’m doing something right.”) och att han inte strävar efter att vara cool (”I prefer being relevant to being cool, because if you’re cool, you’re also cold the next day. So it’s more about being relevant. The one thing that always scares me is to be like the Miss America of the moment, because next year there is a new Miss America.”).

Kan modebloggare kritisera?

De fyra senaste säsongerna av Balmain. Från vänster: v/s 09, f/v 09, v/s 10, f/v 10. Jag ser en uppenbar möjlighet att kritisera här.

De fyra senaste säsongerna av Balmain. Från vänster: v/s 09, f/v 09, v/s 10, f/v 10. Jag ser en uppenbar möjlighet att kritisera här.

En av de kanske främsta debatterna som verkligen rör modebloggare (och inte ”modebloggare”, utan de verkligt seriösa, modekunniga bloggarna) är huruvida de har något journalistiskt tänk. Kan de kritisera en bransch som de själva blivit (eller vill vara) en del av? Törs de såga en designer, eller är de för rädda att tappa det lilla fotfäste de fått i branschen?

Det här har diskuterats en del på sistone, bland annat gav en veckopanel i Dagens Media sedan Martin Schori anledning att skriva en debattartikel i frågan.

Men faktum är att jag tycker att det finns anledning att fråga sig om det verkligen är modebloggarna som ska bära ansvaret för att det saknas kritik? Amerikanska Style.com recenserar visningar med hjälp av bland andra Sarah Mower (”Decarnin’s short and tight paillette-smothered dresses kept the faith with the big-shouldered silhouette he’s made a signature for several seasons—actually, one too many.”), liksom Cathy Horyn (”I found Prada very disappointing tonight.”) och Suzy Menkes (”In her deft play on womanhood and seduction, Miuccia Prada has rarely put a foot wrong. But this time she took a tumble as obvious as the unfortunate model, whose figure, folding up like a pipe cleaner as she hit the concrete floor, made even the most seasoned fashionista squirm.”).

Men i Sverige är visningsrecensioner, av såväl svenska som utländska visningar, sorgligt sällsynta. Rodeo har med sin nya, ambitiösa webbsatsning börjat recensera i liten skala, vilket är ett stort steg framåt. Det enda kruxet är väl att det är just modebloggare (som iofs numera jobbar i branschen, men ändå) som recenserar och det skulle behövas tyngre röster också för att modekritik ska bli mer etablerat i Sverige.

Vem blir den första att anlita Susanne Ljung, Salka Hallström-Bornold, Daniel Björk, Göran Sundberg, Susanna Strömquist, Maria Ben Saad eller någon annan av Sveriges relativt få men skickliga modejournalister att faktiskt recensera alla visningar på allvar? Och om de får frågan – vill de? Det kan ju faktiskt straffa sig att göra som man vill.