Kreativa modebloggare

Fantastisk animation av franska modebloggerskan The Cherry Blossom Girl.

Fantastisk animation av franska modebloggerskan The Cherry Blossom Girl. (Om den inte funkar, klicka på den.)

Om någon betvivlar på att det faktiskt ligger mycket jobb bakom framgångsrika modebloggare tycker jag att man ska studera gifen ovan. The Cherry Blossom Girl tar begreppet dagens outfit till nya verkshöjder.

Style.com listar stora ögonblick i modebloggshistorien

Saxat från Style.com.

Saxat från Style.com.

Style.com har fått en släng av nostagi och listar modebloggshistoriens största ögonblick. Intressant läsning! Roligast är historien om alla sura miner efter att tre äpplen höga Tavi burit en Stephen Jones-hatt på front row och därigenom skymt sikten för de viktiga modepersoner som satt bakom (bara det måste ju ha svidit…):

"Dudes, it's a hat."

"Dudes, it's a hat."

Blogga om boken och vinn en goodiebag!

Har du (eller tänker du) blogga om boken Dagens outfit – och andra inlägg i modebloggsdebatten? Då tycker jag att du ska posta en länk till det blogginlägget på bokens facebooksida, för då kan du nämligen vinna en goodiebag! Men skynda, skynda – bara de första 25 länkningarna får goodies…

Modebloggare är inget skällsord

Inget färskt klipp, men ändå värt att blogga om (tack Mia för tipset!). I mars intervjuade Svd Ebba von Sydow (läs: Söndagsintervjun med Ebba von Sydow) och det fick Joakim Jardenberg att göra följande videoblogg (jaja, vlog – men satte sig verkligen det begreppet?).

Det tar emot att säga det – men vi behöver faktiskt att fler män försvarar begreppet modeblogg för att fenomenet ska få någon slags status. För det är ju helt sant som han säger, att det finns värdelösa modebloggar och lysande modebloggar – precis som det finns värdelösa respektive lysande politiker-, teknik- och sportbloggar.

Bagarens barn och Chloé Schuterman

Det var många år sedan den värsta väskdebatten rasade, men nu har mor och dotter Schuterman på egen hand väckt den till liv igen. Orsaken är detta klipp, där de besöker Förkväll för att prata om Chloés modeintresse. Chloé är elva år och äger en Balenciagaväska som kostar 15 000 kronor. Bland annat.

Klippet har cirkulerat Sverige runt de senaste dagarna, och mamma Nathalie har kommenterat det dels hos Resume, dels hos Rodeo.

Den här debatten väcker förstås några frågor, framför allt:

  1. Är det sunt att en 11-åring har märkesväskor, säger att hon ”andas fashion” och går på Sex and the city-premiärer?
  2. Vad är det för skillnad på Chloé, 11, och Tavi, 14 (som var 11-12 när hon började blogga)?
  3. Är det skillnad på hobby och hobby när man är barn? Pojkar och hockey är det ingen som klagar på, varför ska det klankas på flickor och mode?

Jag tycker att den första frågan har flera svar. Elvaåringar är brådmogna nuförtiden, de är inte små barn som leker med blunddockor längre. Det är bara att acceptera. Alltså är det inte så konstigt att en elvaåring vill växa upp fort, vill leka vuxen, vill bli som mamma. Och om mamma är Nathalie Schuterman som alltid har fina kläder, har en helt egen butik med ännu fler fina kläder och reser jorden runt för att se modevisningar – ja, då skulle det väl mycket till om en elvaårig dotter inte börjar intressera sig för kläder väldigt tidigt. Att hon ”andas fashion” – även om det uttrycket onekligen låter lite läskigt när det kommer från en liten tjej. Däremot måste jag ifrågasätta varför hon ska med på Sex and the city-premiären, och ännu mer så när det kommer till den första filmen som Chloé såg när hon bara var nio. Så enligt mig: modeintresse – ja, titta på när Samantha har sex på en motorhuv – nej.

Så kommer vi till märkesväskan. Och naturligtvis kan man ifrågasätta varför Chloé får en sådan. Nathalie hänvisar till ”bagarens barn” (vilket blir lite extra festligt eftersom uttrycket egentligen handlar om att bagarens barn inte får något bröd), men det hon då indirekt säger är att dottern har märkesväskor för att mamman har det – inte för att det är dotterns önskan. Jag förutsätter att en elvaåring förmodligen än idag faller för det hon tycker är fint, rosa, gulligt, blommigt, whatever, precis som jag gjorde när jag var elva (mitt livs enda rosa fas). Alltså är det inte konstigt att hon vill ha en rosa miniversion av mammas väska. Däremot har hon blivit upplärd att väskan ska vara en Balenciaga, och där är vi ute och balanserar på en lite osund gräns. Chloé pratar om Chanels stjärnkollektion, att hon alltid velat ha en Balenciaga och hennes limited edition Louboutin-Barbie står ouppackad som en prydnad på hennes rum. Märket är viktigare än passionen för mode, märket är viktigare än att Barbiedockan är fin och rolig att leka med, märket är viktigare än att klänningen fladdrar så härligt när man springer.

Tavi Gevinson till vänster, Nathalie och Chloé Schuterman till höger.

Tavi Gevinson till vänster, Nathalie och Chloé Schuterman till höger.

Och där är också skillnaden mellan Tavi och Chloé som störst. Idag har Tavi blivit modevärldens älskling, sitter frontrow, bär Rodarte och så vidare. Men går man tillbaka till de första månaderna i Tavis blogg så klär hon sig i ”Mom’s cardigan, belt from the drugstore, tight Walmart, dress Old navy, my sisters shoes” und so weiter. Tavis modeintresse är naturligt, inte ärvt. Och då spelar värdet på plaggen ingen roll – Tavi får ändå ihop en look som ”andas fashion” trots att hon absolut inte har någon 15 000 kronorsväska att kröna den med. Stil handlar inte om pengar, vem som helst som är född med ett estetiskt öga, ett intresse för mode och en gnutta fantasi kan klä sig fantastiskt trots att det saknas extra nollor på bankkontot. Man kan inte köpa stil, så enkelt är det.

Nu säger jag absolut inte att Chloé saknar stil, tvärtom – jag kan tänka mig mängder av andra tweens som har henne som stilikon och hennes ballerinor-jeans-chanellook är inte alls olik Emmanuelle Alts ännu yngre dotter. Startar Chloé den där bloggen hon pratar om i inslaget kommer den garanterat att bli gigantisk. Och även om Tavis blogg har blivit enorm så tror jag betydligt fler kan inspireras av Chloés stil än av Tavis ganska avancerade, udda och nördiga dito. Men jag väljer ändå Tavi över Chloé alla dagar i veckan, eftersom Tavi just är en nörd – inte en it-girl.

Och så sista frågan, den om hockey. Det har cirkulerat en hel del jämförelser med hockeypappor i bloggosfären efter inslaget visades, och jag tycker att det är två olika saker. Att killar (och tjejer) spelar hockey och får dyr utrustning av sina föräldrar är inget att snacka om – det är sport, roligt, aktivt, ungarna får lära sig att fungera i ett lag och så vidare. Och allt som kräver utrustning kostar mer eller mindre.Däremot är det så klart lika galet om barnen tvingas in i hockeylaget av pappor som sörjer att de själva aldrig fick spela i NHL trots att det ungarna helst av allt vill göra är att lära sig dataprogrammering, klä sig i ”mom’s cardigan” eller fågelskåda. Dessutom finns det en lite känsligare aspekt av flickor-och-mode som hänger ihop med ätstörningar och utanförskap som tyvärr måste tas hänsyn till. Det finns i mina ögon en poäng med att vänta, att låta Chloé vara ett modeintresserat barn som får låna mammas saker men att lära henne att 15 000 kronorsväskor är något som hör vuxenlivet till. Att lära henne att man kan vara fint klädd utan att det behöver kosta mycket pengar, att lära henne att insidan är lika viktig som utsidan, att lära henne att man inte är mer värd om man har råd med Balenciaga. Att svara på alla hennes frågor om modehus och märken, låta henne följa med på Coco Chanel-biopremiären (men inte SATC) för att uppleva glamouren och att låta henne fingra på butikens alla fantastiska plagg eftersom det faktiskt är ett privilegium att få se och uppleva bra mode. Att uppmuntra hennes intresse – men att låta henne välja den finaste klänningen på H&M istället.

Om boken i Dagbladet (och en tripp till det förflutna)

Saxat från Dagbladet.se.

Saxat från Dagbladet.se.

För ett tag sedan intervjuade Patricia Svensson på Dagbladet mig över telefon om att flytta från sin hemort, om modebloggarnas dåliga rykte och allt möjligt annat. Resultatet blev ett uppslag i papperstidningens utgåva i fredags:

Hej och hå vilken fantastisk bild.

Hej och hå vilken fantastisk bild.

Patricia var påläst och utan förutfattade meningar, vilket är enormt skönt när man ska prata om modebloggar. Resultatet kan du också läsa på nätet, under den något pompösa rubriken ”Hon ger modebloggarna upprättelse”.

Ju mer det diskuteras, desto svårare blir frågan

Idag intervjuades jag av Jonna Sima på ETC. Artikeln ska publiceras nästa fredag, om jag förstod det hela rätt. Hur som helst så tog Jonna upp just bristen på kritik inom modebloggosfären – hon formulerade en fråga som rörde huruvida bloggarna inte bara ”var en förlängd arm för företag att få ut sina produkter genom?”. Kritik inom modebranschen ÄR intressant att diskutera, tyvärr känner jag alltid att jag inte utvecklat mig tillräckligt varje gång jag svarat på den frågan.Det är inte en svartvit fråga, det går inte riktigt att formulera ett svar på ett par korta meningar som täcker in alla aspekter av det. I wish it did, though.

Sedan jag skrev om detta sist har jag hunnit fundera ännu lite mer på det nämligen, och jag börjar ställa mig frågan om det verkligen är en modebloggares uppgift att kritisera? Självklart har jag inget emot de som gör det, tvärtom, men det jag tror man glömmer när man kritiserar modebloggarna för att de inte kritiserar är att bloggen faktiskt är något väldigt personligt. Det handlar inte om en recensent som för Aftonbladets/Dagens Nyheters/Vogues/Teknikens världs räkning tagit på sig kritikerhatten och utvärderat fotboll/politik/datorer/catwalkvisningar. Visserligen får de stoltsera med sitt namn under och så länge det är en recension finns det något subjektivt i det hela, absolut. Men det är ändå något annat, för när det gäller modebloggar handlar det istället (i de allra flesta fall) om en privatperson som råkar tycka om mode, stil och trender, som har en hobby och som har hittat ett sätt att utveckla det intresset på. Varför ska en sådan person behöva försvara varför hon/han visar bilder, plagg, människor som inspirerar henne/honom och inte kritiserar bilderna, plaggen och människorna som inte gör det?

Det är lite som att säga att fågelskådare minsann offentligt borde kritisera burhönsuppfödningen, eller att hårdrocksälskare borde utvärdera varför de band som inte faller henne/honom i smaken är så dåliga. Ingen säger att det skulle vara fel om de gjorde det, men ingen kräver heller att de ska göra det om de inte har lust. Fågelskådaren njuter av naturupplevelsen och jakten på de perfekta spaningarna (antar jag, känner inte en enda fågelskådare), medan hårdrocksälskaren köper biljetter till sina favoriters konserter för att njuta av upplevelsen. Logiskt, no?

Har man ett intresse och en hobby tenderar man att fokusera på de positiva sakerna, inte att leta felen. Det skulle onekligen bli lite glädjedödande att kräva att alla hobbyentusiaster oavsett ämne ska väga upp varje rolig upplevelse eller utövning med att leta fel – eller att varje positivt, uppskattande, engagerade inlägg om mode ska balanseras av ett negativt.Kanske är det också därför bloggläsarna inte efterlyser mer kritik i sina favoritbloggar. De kanske också först och främst vill fokusera på det positiva, vackra, inspirerande?

Däremot välkomnar jag debatten om ökad granskning/kritik/utvärdering av modebranschen behövs överhuvudtaget. Är svaret ja så har vi ju mängder av kompetenta journalister som kan ta den rollen.