Etikettarkiv: Daniel Björk

Rasism i Interview väcker kritik i bloggvärlden

Daria Werbowy i Interview magazine. (Vilka de andra modellerna är får vi inte veta.)

Daria Werbowy i Interview magazine. (Vilka de andra modellerna är får vi inte veta.)

Precis när modebloggarna kritiseras för att inte ha något kritiskt öga alls, så blossar två ytterst kritiska debatter upp – i just bloggar. Förvisso främst i den internationella bloggosfären, men genom the power of länkning har den spridit sig även hit.

Och vad handlar alltihop om då? Jo, den ena debatten rör Interview magazine som har publicerat en modestory med rubriken Let’s Get Lost, som porträtterar Daria Werbowy som enda vita modell i en miljö som uppfattas som ”typiskt svart” (se ovan och fler bilder hos Agnes). En het, exotisk, sexuell klubb alltså – såna ”finns” ju inte i en vit värld för vi är ju…pryda?

Kritiken handlar först och främst om rasism, om att det är för övertydligt att Daria är stjärnan och att de andra modellerna blir ”blaccessories”. Jag skriver inte under helt och hållet på det, för precis som Daniel påpekar framställs inte de svarta modellerna som dumma eller onda eller något annat negativt – de är tvärtom lika vackra och åtråvärda och välstylade de. Och är det någon som framställs som en smula undergiven är det snarare Daria. Däremot kan man ju ifrågasätta stereotypen förstås – den snygga vita kvinnan som ger sig in i det svarta ghettot och lever farligt, det blir klyschigt hur man än ser på det. Så väldigt estetiska bilder som bygger på en väldigt stereotyp idé om vad en framför allt vit publik uppfattar som exotiskt och spännande var min första åsikt, men sen läste jag att ingen av de andra modellerna fått bylines i tidningen – och DET tycker jag däremot är rasistiskt. Till och med accessoarer omnämns i modereportage, så varför inte människorna? Jag hade respekterat Interview så mycket mer om de listat samtliga modeller i bylinen, helst i bokstavsordning med Daria förhoppningsvis inte först (och hade hon kommit först hade jag listat modellerna efter efternamn istället – då hade hon garanterat inte hamnat först). Men jag kan inte riktigt döma ut hela reportaget som rasistiskt, för vari ligger i så fall rasismen? Den går väl i så fall åt båda håll eftersom Daria är lika stereotypt ”vit och snygg och out of place”. Jag köper inte riktigt Daniels resonemang om att det representerar en vådtäktsfantasi heller eftersom det både finns manliga och kvinnliga svarta modeller med. Bara män, visst, då hade jag hållit med Daniels resonemang:

För visst handlar de här bilderna väldigt mycket om fantasierna vi har kring en vit tjej som har sex med stora svarta män? Om att förirra sig ner på en klubb och bli objektifierad och dominerad av en råbarkad, sexistisk, musklig svart kille? Och kanske just känslan av att vara i centrum, den enda vita kvinnan, på piedestal.

Men eftersom det är så många kvinnor med – nej. Däremot skriver jag absolut under på Daniels avslutning:

Snarare skulle jag säga att bilderna gör just det där som modet nästan alltid gör när det är bra: håller upp en spegel och visar oss vad vi faktiskt tycker. I det här fallet, sättet vi exotiserar och sexualiserar den svarta kulturen på ställen som Jamaica.

Terry och Moss.

Terry och Moss.

Den andra debatten handlar om Terry Richardsons mindre rumsrena rykte och huruvida det är rätt att låta honom vara modevärldens busfrö in the name of art. Unga Tavi säger ”no way” medan Daniel Björk inte försvarar Terry personligen men argumenterar att man inte kan sätta för hårt regelverk kring kreativitet eftersom det då riskerar att leda till sämre konst, samt att modevärlden alltid varit lite friare och öppnare för det som inte varit fullt ut accepterat i samhället – som homosexualitet på 1950-talet till exempel. Min åsikt? Att konst inte heller får bli en ursäkt för att kunna göra ”lite som man vill” med minderåriga modeller bara för att man har möjligheten, makten och positionen.

Det är klart att man inte kan sätta upp regler i svart och vitt om att omoral aldrig får vara ett motiv inom konsten, men det är en skillnad på att porträttera omoral eller brist på respekt eller samhällstabun och en annan sak att utnyttja sin ställning för att handla omoraliskt, respektlöst och i vissa fall brottsligt. Jag kan inte se varför en skicklig (om man nu gillar Terry – I don’t) fotograf inte skulle klara av att ta bra bilder om modellen behandlades med respekt under fotograferingen och kunde gå därifrån med själen i behåll. Slutresultatet – bilderna – kunde ju se likadana ut ändå – det som händer bakom kulisserna behöver ju inte vara en del av motivet. I själva verket vore personen i fråga väl en skickligare fotograf om han var en pärla och en gentleman att jobba med, men ändå kunde simulera övergrepp/sexuella tabun eller vad det nu är? (Men det är väl det som är problemet, att det som händer bakom kulisserna inte syns eller sprids om det handlar om tillräckligt stora namn och då uppfattas det inte som ett problem över huvud taget.) Läs också Sanna i frågan.

Summa summarum är modevärlden en tillräckligt utskälld och i många fall problematisk bransch som det är med magra modeller et cetera att jag inte ser någon anledning till att släta över ett uppenbart problem. Lös det och lägg fokus och kraft på att underhålla de vackra, kreativa och för all del de uppseendeväckande och provokativa bitarna av modevärlden istället. Summa summarum kan man väl också konstatera att det minsann kan vara riskabelt för en vit, snygg kvinna att umgås med somliga vita män också…

Annonser

Om konsten att ligga med varumärken

Så heter en artikel i Stockholm City från 22 oktober 2009, skriven av Daniel Björk. Daniel skriver om Elsa i Sofi Fahrmans roman:

Så i början av 2000-talet skrev jag en elak (men sann) satir över modestockholm som hette ”Glamour med trivselvikt”. Om jag skrev den artikeln igen, idag, skulle den säkerligen handla om tjejer som Elsa från Borås. För på gott (de klär upp sig och ääälskar mode) och ont är det tjejer som hon som är modesverige idag, bloggare som tycker att det är en tillräckligt journalistisk princip att man ”skriver om det man tycker om” och som drömmer om att sitta front row på något så provinsiellt som Stockholms modevecka.

I ett tillägg till artikeln guidas vi till ”modesveriges utveckling under 00-talet”:

2000:  ”Mode är demokrati. Mode är att alla passar i allt oavsett kropp eller ålder. Mode är inte… mode längre.”

2004: ”Ebba von Sydow blir chefredaktör för Expressen Guiden och gör om den till en shoppingbilaga. De tio första sidorna är alltid vikta åt hur man ser ut exakt som Gwyneth Paltrow.”

2009: ”Ni vet när man gick i skolan och den snyggaste tjejen i klassen ständigt fick komplimanger för sina kläder och sitt hår för att alla ville vara hennes kompis? Well, tänk dig den dynamiken i gigantisk skala och du har modesverige anno 2009 – en värld där verkligheten mest påminner om en amerikansk highschool-film.”

Frågan är – är det så fel att tjejer som ”Elsa från Borås” som tycker att det är kul med mode, och helst bara vill skriva om det som är fint utan journalistisk bakgrund och kritiskt tänkande gör det i sina bloggar? Naturligtvis inte – mode är en hobby, inte en karriär, för de allra flesta och precis som med golf, frimärken och fågelskådning finns det inga krav på sanning och relevans så länge man bara gör något för sin egen skull.

Problematiken är väl snarare att ”störst” i allmänhet anses vara ”bäst” i bloggsammanhang, och då släpps de mest lästa ”hobbybloggarna” in i modebranschens finrum – bland journalister och andra kritiska tyckare – snarare än de mest insatta modebloggarna. Jag har förståelse för det, för ett litet svenskt märke kan ett inlägg i en blogg med tiotusentals läsare betyda enormt mycket, även om bloggen i fråga skrivs av någon som inte kan särskilt mycket om mode, medan ett inlägg hos en insatt, påläst bloggare med få läsare visserligen uppskattas men inte genererar lika mycket vidareförsäljning och uppmärksamhet.

Men det finns ett mellanskikt med kunniga bloggare som faktiskt också är vällästa och det är den typen av bloggare som borde våga kritisera och ifrågasätta mer. De är ju trots allt så stora att de knappast blir utestängda på grund av ett negativt inlägg, och samtidigt har de möjlighet att påverka genom sin kritik. Jag skrev lite mer om det här och ett exempel på hur en relativt smal men kunnig blogg kan påverka kan du läsa här.

Kan modebloggare kritisera?

De fyra senaste säsongerna av Balmain. Från vänster: v/s 09, f/v 09, v/s 10, f/v 10. Jag ser en uppenbar möjlighet att kritisera här.

De fyra senaste säsongerna av Balmain. Från vänster: v/s 09, f/v 09, v/s 10, f/v 10. Jag ser en uppenbar möjlighet att kritisera här.

En av de kanske främsta debatterna som verkligen rör modebloggare (och inte ”modebloggare”, utan de verkligt seriösa, modekunniga bloggarna) är huruvida de har något journalistiskt tänk. Kan de kritisera en bransch som de själva blivit (eller vill vara) en del av? Törs de såga en designer, eller är de för rädda att tappa det lilla fotfäste de fått i branschen?

Det här har diskuterats en del på sistone, bland annat gav en veckopanel i Dagens Media sedan Martin Schori anledning att skriva en debattartikel i frågan.

Men faktum är att jag tycker att det finns anledning att fråga sig om det verkligen är modebloggarna som ska bära ansvaret för att det saknas kritik? Amerikanska Style.com recenserar visningar med hjälp av bland andra Sarah Mower (”Decarnin’s short and tight paillette-smothered dresses kept the faith with the big-shouldered silhouette he’s made a signature for several seasons—actually, one too many.”), liksom Cathy Horyn (”I found Prada very disappointing tonight.”) och Suzy Menkes (”In her deft play on womanhood and seduction, Miuccia Prada has rarely put a foot wrong. But this time she took a tumble as obvious as the unfortunate model, whose figure, folding up like a pipe cleaner as she hit the concrete floor, made even the most seasoned fashionista squirm.”).

Men i Sverige är visningsrecensioner, av såväl svenska som utländska visningar, sorgligt sällsynta. Rodeo har med sin nya, ambitiösa webbsatsning börjat recensera i liten skala, vilket är ett stort steg framåt. Det enda kruxet är väl att det är just modebloggare (som iofs numera jobbar i branschen, men ändå) som recenserar och det skulle behövas tyngre röster också för att modekritik ska bli mer etablerat i Sverige.

Vem blir den första att anlita Susanne Ljung, Salka Hallström-Bornold, Daniel Björk, Göran Sundberg, Susanna Strömquist, Maria Ben Saad eller någon annan av Sveriges relativt få men skickliga modejournalister att faktiskt recensera alla visningar på allvar? Och om de får frågan – vill de? Det kan ju faktiskt straffa sig att göra som man vill.

Daniel Björk / Rodeo

Daniel Björk, Rodeo. Utanför bilden står Fredrik Strage egentligen, förlåt att jag klippte bort dig. Bilder: Rodeo.net.

Daniel Björk, Rodeo. Utanför bilden står Fredrik Strage egentligen, förlåt att jag klippte bort dig. Bilder: Rodeo.net.

Jag har mig veterligen aldrig träffat Rodeos chefredaktör Daniel Björk. Men han ställde upp på en mailintervju ändå – se, allt handlar inte om kontakter.

Bästa citatet ur intervjun

Det är olika publik för Rodeo på nätet och i print och det blir ännu mer så när vi pratar om Rodeotidningen vs modebloggerskor. Själva tidningen är inte bara nyheter, inte bara outfits, så allt handlar inte om att vara först. Det handlar om auktoritet och Rodeo är en tyngre röst än en modebloggerska.

Bakgrundshistoria

Ingen överhuvudtaget. Men jag har jobbat med Rodeos webbredaktör Lisa Corneliusson (som var redaktionschef på Modette) och jag känner Rodeos moderedaktör och fellow skofetishist Agnes Braunerhielm.