Tag Archives: Terry Richardson

Rasism i Interview väcker kritik i bloggvärlden

Daria Werbowy i Interview magazine. (Vilka de andra modellerna är får vi inte veta.)

Daria Werbowy i Interview magazine. (Vilka de andra modellerna är får vi inte veta.)

Precis när modebloggarna kritiseras för att inte ha något kritiskt öga alls, så blossar två ytterst kritiska debatter upp – i just bloggar. Förvisso främst i den internationella bloggosfären, men genom the power of länkning har den spridit sig även hit.

Och vad handlar alltihop om då? Jo, den ena debatten rör Interview magazine som har publicerat en modestory med rubriken Let’s Get Lost, som porträtterar Daria Werbowy som enda vita modell i en miljö som uppfattas som ”typiskt svart” (se ovan och fler bilder hos Agnes). En het, exotisk, sexuell klubb alltså – såna ”finns” ju inte i en vit värld för vi är ju…pryda?

Kritiken handlar först och främst om rasism, om att det är för övertydligt att Daria är stjärnan och att de andra modellerna blir ”blaccessories”. Jag skriver inte under helt och hållet på det, för precis som Daniel påpekar framställs inte de svarta modellerna som dumma eller onda eller något annat negativt – de är tvärtom lika vackra och åtråvärda och välstylade de. Och är det någon som framställs som en smula undergiven är det snarare Daria. Däremot kan man ju ifrågasätta stereotypen förstås – den snygga vita kvinnan som ger sig in i det svarta ghettot och lever farligt, det blir klyschigt hur man än ser på det. Så väldigt estetiska bilder som bygger på en väldigt stereotyp idé om vad en framför allt vit publik uppfattar som exotiskt och spännande var min första åsikt, men sen läste jag att ingen av de andra modellerna fått bylines i tidningen – och DET tycker jag däremot är rasistiskt. Till och med accessoarer omnämns i modereportage, så varför inte människorna? Jag hade respekterat Interview så mycket mer om de listat samtliga modeller i bylinen, helst i bokstavsordning med Daria förhoppningsvis inte först (och hade hon kommit först hade jag listat modellerna efter efternamn istället – då hade hon garanterat inte hamnat först). Men jag kan inte riktigt döma ut hela reportaget som rasistiskt, för vari ligger i så fall rasismen? Den går väl i så fall åt båda håll eftersom Daria är lika stereotypt ”vit och snygg och out of place”. Jag köper inte riktigt Daniels resonemang om att det representerar en vådtäktsfantasi heller eftersom det både finns manliga och kvinnliga svarta modeller med. Bara män, visst, då hade jag hållit med Daniels resonemang:

För visst handlar de här bilderna väldigt mycket om fantasierna vi har kring en vit tjej som har sex med stora svarta män? Om att förirra sig ner på en klubb och bli objektifierad och dominerad av en råbarkad, sexistisk, musklig svart kille? Och kanske just känslan av att vara i centrum, den enda vita kvinnan, på piedestal.

Men eftersom det är så många kvinnor med – nej. Däremot skriver jag absolut under på Daniels avslutning:

Snarare skulle jag säga att bilderna gör just det där som modet nästan alltid gör när det är bra: håller upp en spegel och visar oss vad vi faktiskt tycker. I det här fallet, sättet vi exotiserar och sexualiserar den svarta kulturen på ställen som Jamaica.

Terry och Moss.

Terry och Moss.

Den andra debatten handlar om Terry Richardsons mindre rumsrena rykte och huruvida det är rätt att låta honom vara modevärldens busfrö in the name of art. Unga Tavi säger ”no way” medan Daniel Björk inte försvarar Terry personligen men argumenterar att man inte kan sätta för hårt regelverk kring kreativitet eftersom det då riskerar att leda till sämre konst, samt att modevärlden alltid varit lite friare och öppnare för det som inte varit fullt ut accepterat i samhället – som homosexualitet på 1950-talet till exempel. Min åsikt? Att konst inte heller får bli en ursäkt för att kunna göra ”lite som man vill” med minderåriga modeller bara för att man har möjligheten, makten och positionen.

Det är klart att man inte kan sätta upp regler i svart och vitt om att omoral aldrig får vara ett motiv inom konsten, men det är en skillnad på att porträttera omoral eller brist på respekt eller samhällstabun och en annan sak att utnyttja sin ställning för att handla omoraliskt, respektlöst och i vissa fall brottsligt. Jag kan inte se varför en skicklig (om man nu gillar Terry – I don’t) fotograf inte skulle klara av att ta bra bilder om modellen behandlades med respekt under fotograferingen och kunde gå därifrån med själen i behåll. Slutresultatet – bilderna – kunde ju se likadana ut ändå – det som händer bakom kulisserna behöver ju inte vara en del av motivet. I själva verket vore personen i fråga väl en skickligare fotograf om han var en pärla och en gentleman att jobba med, men ändå kunde simulera övergrepp/sexuella tabun eller vad det nu är? (Men det är väl det som är problemet, att det som händer bakom kulisserna inte syns eller sprids om det handlar om tillräckligt stora namn och då uppfattas det inte som ett problem över huvud taget.) Läs också Sanna i frågan.

Summa summarum är modevärlden en tillräckligt utskälld och i många fall problematisk bransch som det är med magra modeller et cetera att jag inte ser någon anledning till att släta över ett uppenbart problem. Lös det och lägg fokus och kraft på att underhålla de vackra, kreativa och för all del de uppseendeväckande och provokativa bitarna av modevärlden istället. Summa summarum kan man väl också konstatera att det minsann kan vara riskabelt för en vit, snygg kvinna att umgås med somliga vita män också…

Annonser